ladystardust

Jag satt och läste lite inlägg från i våras och såg en bild på mig själv precis vid tiden innan Tomas gick bort.. Jag ser sorg i den bilden och minns hur dåligt vi alla mådde. Man gick runt som på nålar och fasade för varje telefonsamtal som ringdes. Nu börjar man få lite distans till allt som hänt, och i o med det kommer sorgen tillbaka, fast på ett bättre sätt, kanske. Det går att tänka på allt som var bra också, men givetvis känns det på samma satt helt förjävligt. Nu vill jag faktiskt bara krama mina älskade kusiner.