ladystardust

Nu jäklar är det helg. Veckorna går så snabbt, men helgerna ÄNNU snabbare så det gäller att ta vara på dem. Ikväll blir det myskväll med Charlotte, grr grr.. I morgon ska jag shoppa med Marika, very funny!! Eventuellt blir det aprtaj på kvällen med och så innebandy på söndag. Fullt upp, ohyes.

För ett tag sen bestämde jag mig för att skaffa ett fadderbarn. Det var efter att ha sett en reklamfilm på tv som jag bestämde mig. Jag gick in på en hemsida för att se hur allt gick till. Och jag kan verkligen rekommendera alla att bli fadder. Alla som jobbar till exempel, det är ingen omöjlighet att betala 200 kr i månaden som man gör.

Mitt fadderbarn heter Jaquline. Hon bor i Kongo och båda hennes föräldrar är döda. Hur de har dött får jag inte reda på. Varje månad kommer jag att betala in den här lilla summan pengar, för att hon ska kunna få det bättre. Jag klarar mig väldigt bra utan de pengarna. Dessutom känns det skönt att på något vis kunna bidra med något bra. Även om det är en otroligt liten sak så känns det som att man hjälper till lite i alla fall.

Och till er som tänker att alla pengar inte oavkortat går till henne. Jag vet det, jag är inte så dum. Men jag vet att lite går till henne. Annars skulle inte såna organisationer finnas. Så att inte bli fadder osv för att pengarna inte oavkortat går till barnen, tycker jag är en dålig anledning.

Idag är en sådan här dag när man bara vill sätta sig ute i solen och läsa en bok. Vädret är ju fantastiskt. Fantastiskt. Det känns som vår, förutom snön som knappt ligger kvar..

Just nu läser jag en bok av Magdalena Graaf, Det ska bli ett sant nöje att döda dig!. Jag köpte den igår, och jösses, man fastnade direkt. Den handlar om ett riktigt jävla pucko till wifebeater. Helt omänskligt bryter han ned en person och det är läskigt att se hur långt det kan gå.

Nu är kanske inte det här en väldigt bra bok att läsa i min "bearbetningsprocess", as they say, efter misshandeln. Men jag tycker att det är så pass olika saker vi råkat ut för, huvudpersonen Magdalena och jag.

För övrigt börjar det kännas ganska okej. Blåmärken och blåa ögat är borta. Jag skrattar, pratar och är i princip som vanligt. Vissa dagar är såklart sämre, men i överlag känns det bättre och bättre. Det är mer det psykiska. Att gå ut själv på kvällen vill jag inte göra, ännu. Och för den saken hatar jag honom så fruktansvärt mycket. Jag älskar att gå på promenader på kvällarna med endast musiken i mitt huvud. Det går inte nu. Jag hatar, hatar, hatar honom för det. Jag önskar att han någon dag kommer att få känna av samma rädsla lika mycket som jag hoppas att inte någon jag tycker om ska drabbas av den.

Till saken, det är sjukt fint väder och jag får lite ångest av att sitta inne idag, även om jag är sjukt tacksam för det jobb jag har idag då det är varsling på gång (35 personer ska bort - hjälp!). Det vore inte helt fel att kunna ta med sig sitt jobb ut i solen en dag som den här.

Ett annat alternativ till en mer än okej dag vore ju att befinna sig i till exempel Sälen. Lite skidåkning, mycket sol. Kan det bli bättre?